Ett sorgligt farväl

Min fina katt har haft lite problem med tänderna sista tiden och i går åkte vi till veterinären för att ta bort tandsten. Jag hade sett att hon var lite svullen i tandköttet och hon kunde bara äta mat som jag hade lagt i blöt först. Veterinären tittar. Blir tyst. Och tittar sen upp på mig. Det här är en tumör, säger hon. Efter 10 fina år tillsammans fick jag en sekund på mig att ställa om och inse att nu var det över.
Vi satt där sen en timme tillsammans, Selma och jag. Först stilla medan hon var vaken. Jag fick säga tack och hej då. Jag fick tala om för henne vad hon betytt och hur hon hjälpt mig genom svåra stunder genom åren. Min fina, fina Selma. Och sen fick hon lugnt somna in i mitt knä. Allt var så fridfullt. Hon hade ju sån tillit. När veterinären visade mig (medan Selma sov) hur stor tumören verkligen var, var jag så glad att vi hade åkt in innan hon verkligen behövde lida.
Vi åkte sen hem, Selma och jag. Jag la henne golvet som hon brukade ligga när hon sov. Hon fick sen ligga där och jag bara satt där och klappade henne. Gav mig själv tid att säga hej då. Låta det hela sjunka in.
När jag hämtade E på dagis förklarade jag vad som hänt. Han fick sen också klappa och säga hej då och när T kom hem begravde vi henne tillsammans. 10 år tillsammans var över.

En finare katt kunde man inte ha och den kärlek hon har gett till mig och min familj är obeskrivlig.

Tack Selma.

Ellinor